Vem vill jobba med en diktator?

Vem vill ha en diktator som chef? Det är väl det coachande ledarskapet som ger resultat?

Målstyrning och ledare som ställer upp för sin personal är det som är modellen? Passionerade diktatorer då? – Nja, passion, ja, men diktatorer? De politiska diktatorer man läser om verkar drivas mer av makt än passion. Men det finns undantag även i politiken: Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Martin Luther King… Men makt korrumperar, speciellt inom politiken eller storföretag, där det ekonomiska ansvaret inte finns på det sättet som när du äger och driver ett företag. Axis, Izettle, Collector bank, Klarna, King, ….

Där är det snarare så att passionen är basen för det extremt tydliga ledarskap som jag valt att kalla ”diktatoriskt” i meningen att ledaren driver hårt i en riktning utan de kompromisser som eroderar de anställdas förtroende.

Och förtroende är den viktigaste ingrediensen i att få alla anställda att vilja gå i ledarens fotspår. En ledare som inre vänder kappan efter vinden, som vågar gå sin egen väg och inte alltid måste vara ”modern”. Att coacha sin personal är en bra ide…om du har en tydlig riktning och inte tappar bort dig i att låta de anställdas personliga prioriteringar styra. Steve Jobs är berömd för att han var otroligt inspirerande men var närmast tyrannisk i sitt ledaskap – ”my way or the highway”. Kanske inte den du typen av chef som ledarskapsböckerna hyllar. Men det fungerade! Passion smittar. Det passionerade ledarskapet går direkt till hjärtat. Som en förälskelse. Det är väl härligt!